Våld är vackert... men inte alltid
Jag är inte aggressiv men blir jag attackerad är jag inte den som vänder andra kinden till. Min företrädare, Ståkke, som husse hade innan mig, han tyckte däremot om att slåss. Och han var slug också. Jag har själv aldrig sett en hund låtsas lägga sig undergivet, bara för att vänta på att andra hunden vänder bort blicken, och då flyga upp och attackera. Men den hunden gjorde det. Väldigt skumt beteende. Han gjorde verkligen livet surt för min husses systers hund, som ironiskt nog var en av de största Rhodesian Ridgebacks som har funnits i Sverige. Den stackaren var otroligt snäll men hade ärr överallt, åsamkade av husses hund. När han fick sitt ID-chip inopererat fick Ståkke syn på det och tvingade den stackars stora hunden att ligga still medan han gnagde bort sårskorpan från ingreppet. Charmigt va? Det som sårar mig mest är att husse alltid säger att Ståkke var en så mycket bättre jakthund än vad jag är.
Jag är mer mordisk än aggressiv jämfört med det. När jag dödar är det inte personligt, utan det är bara för att det är kul och blodigt. Och jag dödar inte andra hundar utan bara små, söta djur.
Det här är två älgtjurar som slogs med varandra. Till slut fastnade de i varandras horn och var så uttröttade av striden att de inte orkade ta sig loss och dog så här. Fan vilka puckon! Men jag hedrade dem genom att rulla mig i deras kadaver vilket min husse var måttligt förtjust i.
Jag är mer mordisk än aggressiv jämfört med det. När jag dödar är det inte personligt, utan det är bara för att det är kul och blodigt. Och jag dödar inte andra hundar utan bara små, söta djur.
Det här är två älgtjurar som slogs med varandra. Till slut fastnade de i varandras horn och var så uttröttade av striden att de inte orkade ta sig loss och dog så här. Fan vilka puckon! Men jag hedrade dem genom att rulla mig i deras kadaver vilket min husse var måttligt förtjust i.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
